Några tankar om improvisation

En personlig bakgrund

Detta ämne är föremål för mångas intresse idag - både musiker och teaterarbetare har de senaste decennierna utvecklat improvisationstekniken alltmer. På Uppsala Universitet finns det en kurs där man rentav kan ta akademiska poäng i improvisation.

Jag växte upp med en halvgalen jazzpianist till pappa - Lasse Werner - som manifesterade sig själv tillsammans med sina vänner i musikaliska experiment hemma i vardagsrummet. Detta tillsammans med ett starkt teaterintresse hos mig under många år utgör grunden i mitt förhållningssätt när det gäller improvisation. Medan jag under barndomen ägnade mig åt att utforska musikens byggstenar genom att lära mig klassiska pianostycken utantill via gehör (jag kunde inte noter) så var jag desto mer benägen att fokusera på den fria improvisationen i de olika teatergrupper som jag var aktiv i - ända fram till tjugoårsåldern.



När jag senare kom att hålla i den så kallade "Yrkesträningen för skådespelare under perioder av arbetslöshet" på Teaterhögskolan träffade jag Keith Johnstone, den kanadensiske teatermannen som skrev boken "Impro" - något av en bibel för alla skådespelare som sedermera kom att utgöra en pool inom "Teatersport".

Johnstones tänkande om de agerandes olika inverkan på varandra, och möjlighet att direkt påverka skeendet i en improvisation genom ändrade förhållnings- och tänkesätt, blev för mig användbart även i musikalisk improvisation.

Jag fokuserade tidigt på dialogen, samspelet, kommunikationen snarare än på utforskandet av en musikalisk idé, eller ett instruments möjligheter. När så gruppen Altair bildades 1994 tyckte jag att jag hittat det perfekta forumet för den här typen av vidareutveckling.

Musikterapeutisk improvisation

Eftersom jag under drygt tio år arbetat med musikterapeutisk improvisation tillsammans med klienter har jag också influerats mycket av själva lyssnandets betydelse i ett samspel. Som terapeut måste man sätta Den Andre i absolut fokus, rikta in hela sin förmåga på att söka möta vad vederbörande berättar eller uttrycker i sitt musicerande. Vidare har man som terapeut att på ögonblicket avgöra hur det bäst kan bemötas. Ska man söka spegla klienten musikaliskt, bör man härbärgera klienten musikaliskt eller är det läge för en konfrontation osv... Det gör att terapeutens musikaliska intuition tränas och finputsas.

När jag har lett kurser i improvisation i skiftande sammanhang (såväl ensam som med Altair) har jag också kunnat konstatera hur svårt det är att verkligen lyssna! Jag ser en likhet i svårigheten att verkligen se när man ska försöka teckna/måla av något, en ting eller en person. Det kräver verklig koncentration för att titta och se istället för att hela tiden hemfalla till att avbilda så som man tror att det ser ut, alltså enligt det inre seendet. Det är inte fråga om att värdera dessa olika perceptionsnivåer - det är bara det att de är relevanta och användbara i olika situationer.